Det var en
gång ett stort, vackert skepp, välskött av befäl såväl som av besättning.
Befälen åt
och sov gott och bekvämt i sina fina hytter, med både fönster och mjuka soffor,
medan besättningen bodde trångt och obekvämt under däck, i mörker och med en
föda bestående av hårda rågskorpor, härsket fett och salt kött. Man hade ett
slitsamt och ofta riskabelt arbete, men det fungerade för alla ombord arbetade
mot samma mål.
En dag sa
drottningen till befälen:
”Det är för många skepp på det blå och för många mannar. Vi har inte användning för en så stor besättning då vi kraftigt ska minska antalet skepp.”
”Vi kan
omöjligt göra oss av med besättningen, de är visserligen obildbara och lägre
stående, men de arbetar bra och har gjort så i många år”, sa kaptenen.
”Nåväl, då
byter jag ut er befäl till några som vet hur man lyder order och ni kan finna
er vila på havets botten”, sa drottningen.
Kaptenen
lydde självklart denna order som var den första i en rad av de mest
besynnerliga och hatiska någon kunnat föreställa sig.
Drottningen
var, förutom synnerligen lågt begåvad, också rent sadistiskt lagd, något som
avspeglade sig i den långsamma, smärtsamma död hon beordrade alla skepp och
dess besättningar på det blå.
Här är några
av hennes order till kaptenen ombord:
Stoppa all
form av underhåll på ditt skepp, så att det sakta förfaller. På detta sätt blir
fartyget en mycket farlig arbetsplats för besättningen. Livbåtarna undantaget,
naturligtvis, dessa ska ni underhålla noga.
Se till att
läkaren vräks överbord omedelbart så att sjukdomar snabbt kan spridas och skadade
kan dö via blodförgiftning, etc.
Släpp ombord
alla som vill ombord. De ska inte arbeta men besättningen ska dela med sig av
sina kojplatser och sin mat. Ingen karantän behövs, har de smittsamma sjukdomar
är detta bara välkommet. Är de oberäkneliga och våldsamma är det extra bra så att
konflikter med dödlig utgång ofta inträffar.
Styr skutan
mot moderskeppet Queen II och ha livbåtarna beredda. Ni ska rädda er själva
över i dem till mig.
Förresten,
fyll en av livbåtarna med mannar av det fogliga, idiotiska slaget. Vi behöver
några slavar ombord.
Så var
drottningens plan i stora drag. Alla skepp skulle sänkas, endast hennes enorma
moderskepp var det som skulle bestå på det blå. De befälen som lydde
henne blint var de enda som skulle överleva, och så några slavar förstås.
Vad skulle
man gjort om man var besättning på detta skepp?
Kastat sig
överbord och hoppats på att flyta iland på någon trevlig ö?
Stannat och
försvarat sitt sönderfallande skepp?
ELLER gjort
myteri?
Snipp, snapp, snut, så var denna sjuka saga slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar