onsdag 6 januari 2016

Myteri?


Det var en gång ett stort, vackert skepp, välskött av befäl såväl som av besättning.

Befälen åt och sov gott och bekvämt i sina fina hytter, med både fönster och mjuka soffor, medan besättningen bodde trångt och obekvämt under däck, i mörker och med en föda bestående av hårda rågskorpor, härsket fett och salt kött. Man hade ett slitsamt och ofta riskabelt arbete, men det fungerade för alla ombord arbetade mot samma mål.

En dag sa drottningen till befälen: 

”Det är för många skepp på det blå och för många mannar. Vi har inte användning för en så stor besättning då vi kraftigt ska minska antalet skepp.”

”Vi kan omöjligt göra oss av med besättningen, de är visserligen obildbara och lägre stående, men de arbetar bra och har gjort så i många år”, sa kaptenen.

”Nåväl, då byter jag ut er befäl till några som vet hur man lyder order och ni kan finna er vila på havets botten”, sa drottningen.

Kaptenen lydde självklart denna order som var den första i en rad av de mest besynnerliga och hatiska någon kunnat föreställa sig.

Drottningen var, förutom synnerligen lågt begåvad, också rent sadistiskt lagd, något som avspeglade sig i den långsamma, smärtsamma död hon beordrade alla skepp och dess besättningar på det blå.

Här är några av hennes order till kaptenen ombord:

Stoppa all form av underhåll på ditt skepp, så att det sakta förfaller. På detta sätt blir fartyget en mycket farlig arbetsplats för besättningen. Livbåtarna undantaget, naturligtvis, dessa ska ni underhålla noga.

Se till att läkaren vräks överbord omedelbart så att sjukdomar snabbt kan spridas och skadade kan dö via blodförgiftning, etc.

Släpp ombord alla som vill ombord. De ska inte arbeta men besättningen ska dela med sig av sina kojplatser och sin mat. Ingen karantän behövs, har de smittsamma sjukdomar är detta bara välkommet. Är de oberäkneliga och våldsamma är det extra bra så att konflikter med dödlig utgång ofta inträffar.

Styr skutan mot moderskeppet Queen II och ha livbåtarna beredda. Ni ska rädda er själva över i dem till mig.

Förresten, fyll en av livbåtarna med mannar av det fogliga, idiotiska slaget. Vi behöver några slavar ombord.

Så var drottningens plan i stora drag. Alla skepp skulle sänkas, endast hennes enorma moderskepp var det som skulle bestå på det blå. De befälen som lydde henne blint var de enda som skulle överleva, och så några slavar förstås.

Vad skulle man gjort om man var besättning på detta skepp?

Kastat sig överbord och hoppats på att flyta iland på någon trevlig ö?

Stannat och försvarat sitt sönderfallande skepp?

ELLER gjort myteri?


Snipp, snapp, snut, så var denna sjuka saga slut.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar